Det som inte får hända har hänt.

 

13 Juni fick jag det där meddelandet man aldrig trodde att man skulle få. Det tog mig flera gånger att läsa orden innan hjärnan ens kunde koppla vad som stod, för just de orden vill man inte läsa. En av dem jag stått allra närmast under hela min gymnasietid hade omkommit i en bilolycka. Va?! Man ville bara inte förstå. 

 

Alla minnen flimrade förbi i 1000 knyck på näthinnan. Hur kan en människa som finns där bland alla skratt, tårar och minnen bara vara borta? Det går bara inte att förstå, och det gör jag knappt fortfarande. 20 år med hela livet framför sig och med ett knäpp så är det slut. Varför? Varför just hon? 

 

Varje dag tänker jag på alla de fina stunder vi fick dela, vi tre. Vi som hängde ihop i ur och skur i tre år. När man tänker tillbaka blandas känslorna med både ett stort leénde och tårar längst kinderna. Man slås av tanken av att man aldrig kommer kunna möta denna härliga människa igen, samtidigt som man med full styrka klamrar sig fast vid varje sekund man fick spendera tillsammans. 

 

Jag tänker tillbaka till alla gånger du somna på lektionerna och på rasterna. Alla de gånger du hjälpte mig med matematiken när man inte fatta ett skit, men du visste precis. Jag tänker tillbaka på resan till Prag, Rhodos och studententiden om inte minst UF. Du, jag och Elin. Vilket jäkla team vi var! Vi åkte till SM i Stockholm(?!?!). Något som jag aldrig hade fått göra utan just er vid min sida. 

 

När jag åkte till minnesplatsen vid olyckplatsen minns jag bara hur surrealistiskt allt kändes. Jag satt där och stirra. Hur kan det ens vara verkligt att jag sitter här med en blomma i handen vid minnesplatsen för en vän? Det gick bara inte att fatta. Sådant här händer inte dem runt om en, tänker man, det ska bara inte hända. När verkligheten kom ikapp en, man la ner blomman och tände ett ljus förstod man hur många som älskar dig. Mitt i allt det sorgliga var det ändå så fint. Så många som varit där för dig, för att vi älskar dig så otroligt mycket. Alla buketter, ljus, hälsningar och bilder, bara för dig. 

 

Den 30 juni kom dagen man gått och tänkt på varje dag i två veckors tid. Hur förbereder man sig för sin väns begravning? Det går inte...

 

När vi vänner tillsammans gick in i kyrkan slog verkligheten till en som en sten i huvudet. Allt kom ikapp en. Innan denna dagen när tårarna kommit mer sällan tänkte man att allt var som vanligt. Att snart möts vi på stan igen eller hörs över telefon. Men just där och då förstod man, att vi ska nu säga farväl till denna underbara människa. 

 

Jag hoppas du sitter där uppe och ser oss. Jag hoppas du såg hur många som kom dit för dig, vår älskade Anna. Det var så sorgligt men ändå så fint med alla blommor, och all den kärlek som fanns där trots all sorg.

 

Jag säger inte farväl, utan vi ses, för någon gång ses vi igen. Jag hoppas du fortfarande sitter där uppe med din gitarr och sjunger och tar ett och annat kort, som vi så väl vet att du älskar att göra. 

Här nere går livet vidare med dig i våra hjärtan. Vi ska leva för dig och göra allt det där du inte hann göra. Du må vara borta från jorden, men du kommer ändå alltid gå vid vår sida som den finaste ängeln du är. Vi bär med oss våra minnen med dig som ger oss ett leénde när allt känns som värst. 

 

 

 

 

Någon gång ses vi igen, vår finaste ängel ♥